På väg mot ljusare tid?

Jag är lite rädd, känns som att jag är på väg framåt.
Framåt mot ett gladare jag, mot ett annourlunda jag?
Jag vet, att Viktoria vill ha mig glad.
Hon vill se mig skratta. Hon vill inte se mig gråta mig till sömns.
Hon vill ha mig glad, hon vill att jag ska tänka på henne utan att gråta ihjäl mig.
Hon vill att jag ska komma ihåg våra ljusa minnen.
Och plötsligt, så tror jag att jag är nog på väg nu. Äntligen.

Folk sa till mig i början att livet blir bra igen. Och blablabla. Vet du vad ja tänkte då? IDIOT, NEJ. Så tänkte jag.

Sen började vardagen, jag blev livrädd.
Sen började jag kunna skratta, jag blev skiträdd för mig själv.
Sedan kom det dagar som jag verkligen kunde må bra, då trodde jag att jag bara lurade mig själv.

Visst, jag lurar kanske mig själv. Men på något sätt låter jag mig själv vandra vidare mot kanske en ljusare tid?
Konstigt, hösten är bra för mig. Den gör att jag känner mig... typ okej? Att det är okej att vara halvt bra. Hösten, som är så mörk, hur kan den vara så ljus för mig? Färgerna gör mig glad, de gör mig lugn. Regnet gör mig kall och frusen, fast ändå varm? Jag känner att jag är så glad för den tid jag fick med Viktoria. Jag saknar henne, det gör jag absolut. Varje dag, varje sekund, jämt.

Okej, tur att jag skrev den här dagen då jag känner mig typ... gladare? För annars blir du rädd för mig. Vissa dagar är ju jobbiga, men jag har upptäckt att det finns ljusare dagar... Är jag på väg mot bättre Clara? Är jag det?

Godnatt, Kram <3