Barn

Ibland är det ett barn det enda man vill bli.
Liten flicka som går runt och ler.
En som aldrig har några bekymmer.
En som bara gråter när man slått sig.
En som kryper upp i pappas knä när man är ledsen.

Att bara vara en liten flicka igen är ibland det enda som jag vill just nu.
Skulle inte du också bara vilja vara den lilla igen? Den som folk bara tyckte var söt, som ingen hade någon alls uppfattning av. Bara för att du är så liten.

Ibland vill jag krypa upp i pappas knä vid frukosten som jag alltid gjorde när jag var liten.
Jag vill bli nerburen på morgonen för att jag fortfarande halvsover.
Jag vill kunna måla teckningar för att visa mina föräldrar att jag tycker om dem.

Men nu är jag nästan vuxen. Allt är tvärtom.
Vi går i stress, och längtar till veckan atr slut.
Vi har press på oss att vara en person som ibland kan vara svårt.
Vi har olika uppfattningar om varandra, ofta felaktiga och okänsliga. Varför? Du har ingen aning om vem det är som går på andra sidan gatan, det enda du vet är hur hon ser ut.
Och från utseendet kan man inte få ut någonting av.