den "nakna" sanningen

Hej igen.

Nu sitter jag här. Bönegruppen har gått hem. Idag var vi bara fem stycken, Lisa, Johanna, Amanda, Linneá och jag. Trevligt. Så jag bjöd på våfflor. :) Det blev mys. Bra kväll.

jadu, hade inte så mkt ork till att skriva blogg ikväll. Vet inte varför. Men det känns som att jag bara skriver o skriver, utan att få ut nåt av det. Ibland känner jag mig lugnare och så. Men en stor saknad går inte att bota genom att skriva blogg. Jag känner mig så tjatig typ. Vet inte.
Och när jag pratar med nån kompis eller så, så känner jag mig bara tjatig.
Dagbok, ja börjar bara gråta och det är bara jobbigt. Har ingen lust.
Så ja, vad ska jag göra? Vem kan man verkligen prata med nu mer?

Allt har börjat och det är som att händelsen har glömts bort. All skola, allt annat tar liksom bort minnet av det som hände i somras. För alla andra. Och kanske slutar folk fråga, hur e det? osv. Där har du sanningen. Eller det känns som det ibland. Vissa dagar känns det som så. Jag skäms över att skriva om det. Men så är den "nakna" sanningen om dagens samhälles människor.
I somras, veckorna efter eller så, så frågade alla hela tiden, alla sa att de bad för mig, alla sa att de tänkte på mig osv. Nu känner jag mig bara så tjatig om jag pratar om det. I somras sa alla; ring mig om det är nåt, smsa mig, kom till mig, berätta, prata med mig osv. Ingen bryr sig efter ett tag. Okej, vissa. Några. Förlåt jag dömer ingen speciell.
Kan inte förklara, så bry dig inte så mkt om det. ;)

haha, så är det ibland med min blogg. Jag skriver och skriver, men vill inte att folk ska läsa jättenoga och liksom "tycka synd" om. Jag vill bara skriva av mig. Och ta fram verkligheten. Hur vi människor gör.

Har du tänkt på att när någon var ledsen för några månader sen, så kan personen vara det fortfarande? En tankeställare.

Sova snart. Ha en bra dag imorgon. Puss och Kram.