Dagbok är viktigt

Jag har inte skrivit dagbok på månader.
Det som var min stora tänka-bok.
Efter olyckan fick jag jättesvårt för att skriva dagbok. Min personliga. Jag vet inte varför. Men på nåt sätt blev det för svårt, och för personligt bara. Jag skriver blogg, för att skriva ner tankar, men det är inte samma sak för mig att skriva dagbok. Den är ännu mer personlig, och bara för mig.

Jag vågade inte skriva dagbok. Jag var rädd för hur jag skulle känna. Men så skrev jag i söndags. När jag väl skrev så gjorde jag det sidovis. Fullt av tankar om olyckan och saknaden. När jag väl skrev så upptäckte jag hur skönt det var. Att bara få skriva ner allt, utan att behöva tänka på ordval och liknande.

Något som jag gillar är också att läsa det man skrev för ett tag sedan. Det gjorde jag.
Först så läste jag sidor där det stod, Idag pratade jag med Viktoria i telefon, det va jättekul, eller Idag var Vickan och fikade på cafét, eller Idag var jag och Vickan i Skillingaryd. Osv. Först såg det överlyckligt ut. Men så kom det till juli månad. Jag hade skrivit en gång den dagen som jag åkte. Då skrev jag att det skulle bli kul och att jag skulle åka iväg snart. Plötsligt kommer jag till ett datum som var flera veckor senare, om inte månader. Där stod det att olyckan hade hänt. Det var som ett uppstannande i dagboken, som om plötsligt blev det kolsvart i ett ljust rum. Jättekonstigt. Och så var det, allt stannade upp.

En sak som jag tycker är läskigt är att Viktoria tyckte att det skulle bli så kul på GF. Hon längtade i flera veckor innan. När vi träffades på Nyhem efter ett möte så sa hon; jaaa, snart Gullbranna, fy va kul. Jag minns hennes längtan. Ush. Och så slutade så, så slutade så hemskt. Frågan är ju varför?

Huvudsaken med det här blogginlägget är att det är så viktigt att skriva av sig. Jag behöver det för att leva. Jag behöver dagbok och blogg, för att tänka och minnas allt bra som jag och Vickan var med om. Jag har dagböcker sedan vi var som allra bäst kompisar, och hon är med i dem i en stor del kan jag säga.
Du behöver säkert också skriva av dig om allting som händer, både för att minnas och för att bearbeta.

Jag minns när jag och Vickan satt o pratade och berättade saker vi skrivit. haha. Hon sa en hemlighet till mig. Och det var så himla kul. På nåt sätt glömmer jag inte det. hahaha. Jättefånig grej liksom. Men ändå glömmer jag inte det! HAHA. Knäppt...

Att läsa meningen: "Idag pratade jag med Vickan i telefon, det var jättekul", det är jobbigt. Att läsa om hur kul vi hade. Det är saker som man aldrig glömmer, men man gömmer liksom undan en del saker. Men så läser man om dem och minns allting.

Åh my god, Jag saknar henne