Deppo number 1

Hej,
Shit vilken deppo-dag. Får man ha det så en hel dag egentligen? Enligt lag liksom.
Tårarna bara flödade. Ibland för ingenting. Ibland bara för att jag känner mig stressad. Alltid för att jag kände mig så ensam idag. Så ensam och liten inför en värld så stor. Alltid saknad efter just hon också.

Jag kan inte förklara med ord hur det känns när hjärnan inte kan släppa filmen om dagen den 4 juli. Hur hjärnan inte kan släppa filmen om hur hon var där ena sekunden. Hur hjärnan inte kan släppa gråten. Alla tårar. Allting. Varför kan jag inte bara få slippa filmen just? Den tynger mig. När jag går ute, när jag pluggar, när jag sitter på tåg/buss, när jag gör precis vad som helst. Ibland bara dyker filmen upp. Och den tar kål på mig. Ibland känner jag verkligen inte att jag orkar. Bloggen håller mig uppe. Orden håller mig uppe. Att ha någonting att berätta mina känslor för. När man känner att ingen orkar med mitt, när man känner att man inte är bra nog för sin familj. Och sina vänner.

Nu ska jag kolla på andra avenyn o påminna mig om att det finns folk som har det sämre än mig, på tv också. typ. För det finns värre än mig. Men ibland är ja för deppo att se det. Inte bra.
Sen blir det sömn. Sen vakna på en ledig dag, med plugg.
Puss