Inte bara någon, utan just Hon

07:jul, 15:11
Viktoria Rogö 4 juli 2008

Du var min ängel. Jag skriker. Jag gråter. Vad mer ska man göra?
Vad händer? Jag kan inte förstå. DET ÄR INTE SANT. Sista natten, hennes sista natt i sista dag, vi skrattade som förr.

Jag älskade henne, jag älskar henne. Jag glömmer henne aldrig.
O ja känner mig så förvirrad o självisk. Så alla andra av hennes familj o vänner. Hon var underbar. HOn var en ängel. HON VAR BÄST.

Älskar dig Viktoria. Du betydde så FRUKTANSVÄRT.

Den texten var ett "dagboksinlägg" som jag skrev på bilddagboken, dagarna efter.
Den texten och allt annat som jag skrev de dagarna efter olyckan är unika. Jag kallar dem unika just därför att jag aldrig kommer att kunna beskriva mina känslor så bra som jag gjorde då. Just därför att det precis hade hänt bara några dagar innan. Det var just den stunden som jag var besviken, arg, ledsen och så många andra känslor, det var precis den stunden som jag fattade, fast ändå inte. Jag kan minnas alla tårar, alla skrik, det är liksom inprentat i mig, men jag kan aldrig vara där igen. Jag kan aldrig uppleva samma sak igen. Jag kan aldrig känna samma känsla som jag kände då. Jag kan sakna henne, jag kan älska henne, men jag aldrig sakna henne som just i den stunden. Varje dag saknar jag henne på olika sätt.

Det spelar ingen som helst roll vilka eller hur många som kommer att säga till mig under mitt liv vad jag ska göra med känslor.
Lyssna på mig, eller ja, läs, det är viktigt. Du ska aldrig lyssna på vad andra folk säger om dina känslor. Det är bara just DINA känslor, ingen annans, och de är inte för stora, eller för små. De är dina egna, och de kan vara hur små som helst för världen runt om, men hur stora som helst för dig. Det är dina känslor, glöm aldrig det. Det ska jag aldrig glömma.

Det spelar ingen roll, hur mycket folk än kommer att säga; försök att hitta en annan som är lika bra som henne. Försök att hitta en annan. Det skrämmer mig. Vad sjutton. Jag har kompisar. Det har jag. Det har jag alltid haft. Men det är saknaden som är så grym.
Saknaden av just henne. Inte någon som jag kan prata i telefon med. Inte någon som jag kan få kramar av i skolan då och då. Inte någon som jag kan ha många och roliga minnen med.
Inte bara någon, utan just hon.

Jag svamlar som vaaanligt. Men jag älskar det här med att skriva blogg, det är så härligt. Här kan jag bara svamla o bara säga allt möjligt som finns på hjärtat den här dagen. Jag behöver inte få kommentarer, jag behöver inte få besökare, det är inte det jag älskar med att skriva blogg. Jag älskar det därför att det gör det enklare för mig att andas.