Om hoppet och mycket mer...

Hej!
Idag är jag typ glad. Jag vet inte varför riktigt, kanske är det för att jag tycker att jag känner mig bättre som hur jag är... Kanske är det för att helgen varit bra... Kanske är det för att gudstjänsten verkligen gav mig Hopp på riktigt... eller så är det att det är sol, lite kyligt och bara mysigt februari-väder.
Allt det gör mig glad idag. Dikten som jag la ut här på bloggen, fotspår i sanden, den är toppen. Jag älskar den. Läs den, så får man hopp om livet kan jag säga. Jag vet att han bär mig i sin famn. Om jag skulle kolla över mitt eget liv så skulle det vara många dagar där jag inte gått med egna fotspår, utan dagar där jag blivit buren. Den där dikten ger mig glädje, tänk vad härligt om jag en dag skulle ge någon den glädjen genom någon artikel som jag skrivit. Det är min dröm. Publicera en artikel som betyder något för människor som läser den. Tänk vad coolt! Göra något för en människa, bara genom det man älskar. Wow. :D

Gudstjänsten idag... den var bra på nåt sätt. :) Jag kände mig lättad och glad. Predikan handlade om hopp, och om att Gud säger till oss att vi inte ska vara rädda, han är med oss. Underbar predikan. Helt perfekt verkligen. Jag och mamma pratade lite om Uganda, det gick faktiskt bra, och jag fick beröm... det blir man glad av helt enkelt. :) Även om jag var himla nervös. ^^ Hopp sjöng, och jag kände mig nöjd med min insats på något sätt. :) Skönt att känna så. Fikat efteråt var trevligt. Stina, Marii och Filip var där idag, så det var nice. Det var längesen jag pratade med Stina, så det var riktigt kul. :) Man måste ju checka av ibland. :P

1 februari idag. Januari är veck, och februari har kommit. Om det nu är bra eller inte, det vet jag inte. Våren kommer att komma, det vet jag, jag är rädd, men Gud bär mig. Det måste han göra. Jag är rädd för sommar och vår. Jag brukade älska den, men nu är jag bara rädd hur jag kommer reagera. Våren var den tid som jag och Vickan pratade asmycket i telefon och skrattade mycket. Jag saknar henne. Jag saknar den tiden... Då allting var perfekt. Typ.

Men jag tror att allting kan bli perfekt igen. Just nu är allting så perfekt som det kan vara. Jag älskar verkligen Emil, jag är kär i honom. Det är perfekt. Jag är nöjd med mig själv. Jag känner att jag har blivit bättre... i början av förra våren så upptäckte jag en sak. Jag var aldrig nöjd med hur jag behandlade mina vänner i kyrkan. Jag var inte mig själv längre. Jag började inse att jag gjorde fel. Men nu, sakta men säkert, så försöker jag att mer och mer vara mig själv och bara försöker att bli bättre och bättre. Jag är nöjd med mig själv. Är inte det viktigt? Första steget är väl att bli nöjd med sig själv ändå...

Shit, långa inlägg, SOM VANLIGT. ^^ Jag hade mycket på hjärtat idag. Som du märkte. Men det är för att just idag känner jag hoppet för att allting kommer att bli jättebra. För att Gud faktiskt bär mig i sin famn...
Ha det bra vänner. Tänk på det, Gud bär dig om du inte orkar gå, annars håller han dig i handen och går bredvid dig.
Kramkram