sluten

Inatt var det ännu en natt då jag inte på direkten somnade när jag gick och la mig. Jag var ledsen. Jag tror nog att jag har gråtit den 4 varje månad i 7 månader nu. Då blir det extra jobbigt. Då tänker man tillbaka på hur allting var.
Men igår kom jag på en sak, det är så skönt på något sätt att det har gått sju månader. Det är fantastiskt hur man har klarat det här. Det blir bättre och bättre för varje dag, det blir det utan att man tänker på det. Det är jätteskönt.

Jag minns hur stängd jag var på nåt sätt. När vi lämnade Gullbrannagården på lördagsförmiddagen bara grät jag. Jag grät, och grät, och grät... Och sov. När vi var hemma gick jag ner i källaren, tog två tygkassar. Jag rotade i skrivbordslådan efter två kort på mig och Vickan. Jag tog fram böcker. Jag slängde i alla kläder jag hade typ. Sen sprang jag upp. Jag ville inte vara på mitt rum. I bilen till Hönö fortsatte jag att sova. Jag fick sms, efter sms, efter sms om att de tänkte på mig, som jag på dem alla skrev: tack.
På Hönö grät jag jättemycket, ja, det gjorde jag. Men samtidigt som jag pratade en del om olyckan och grät jättemycket, så var jag ändå sluten. Jag vet att Jennie och Anna försökte liksom öppna skalet, men jag var bara stängd. Jag kan inte förklara, men jag tror att jag var ganska stängd. När Emil kom, då var jag också rätt stängd. Nästan ännu värre. Det kan inte varit lätt för min familj, Emil och Marii, Filip och Stina. Men ändå var Hönö ett läkande ställe för mig. Jag läktes jättebra genom luften där och genom att ha familjen så nära mig. När jag åkte hem i bilen visste jag att det skulle bli tufft.
Det blev tufft, väldigt tufft. När jag kom hem hittade jag JP, såg en bild, läste. Jag gick ner till rummet, allting var som det var innan jag lämnade det. Jag fattade då för första gången att det var på riktigt. Det här var så det var. Det hade hänt. Jag hann ikapp mig själv och insåg mer och mer hur det var. Det var en konstig känsla. En hemsk känsla.

Värsta uppsatsen, men ni behöver inte läsa ju. Jag skriver för mig själv.