Krönika - Studenten

Den 12 juni 2009 börjar livet enligt en del. Enligt andra börjar livet aldrig vid bara en tidpunkt. Men enligt mig är det ibland bara ångesten som börjar den 12 juni 2009. Det är då som jag ska stå på en scen, utanför Per Brahegymnasiet och skrika att jag har tagit studenten. Den fredagen kommer kanske vara en av de största dagarna i mitt liv. Men det är precis det som oroar mig, att jag äntligen kommer att få skrika just de där orden.

Att ta studenten innebär inte bara en enda stor fest, det är så mycket mer än bara det. Samtidigt som man springer ut på scenen med studentmössorna i handen så kommer allvaret att sätta sin första fot i livet. Plötsligt har jag inte en lärare som säger till mig vilket schema jag ska ha på dagarna, eller hur mycket jag ska arbeta hemma, vad jag ska göra för att få bättre betyg. Plötsligt är det bara jag, Clara, som får bestämma precis allting.

Myndigförklarad och ansvarig för hela mitt eget liv låter som en vacker melodi i vissa öron. Men tro mig, i mina öron låter det som om tusen trummor spelar samtidigt. När man närmar sig studenten märker man hur lite ordning man har i sitt liv. Jag är en sådan person som måste ha allting under kontroll, allting jag gör måste bli bra för att jag ska vara nöjd med mig själv. När jag nu står här utan arbete och utan någon aning om jag kommer att komma in på utbildningen som är min dröm, så förstår jag precis varför man ofta blir stressad precis innan studenten.

Att ha allt ansvar kan ibland kännas att gå upp för en backe och bara se hur långt det är kvar till nästa mål. Man kan tänka att livets gång är en väg, vi går på vägen och ibland möter vi problem som måste lösas, hinder som måste övervinnas. Men trots att du kanske blir trött av att gå i uppförsbacken så blir du alltid räddad av en nedförsbacke lite senare, eller hur? Att ta studenten kan vara både en uppförsbacke och en nedförsbacke. Att släppa allting och att försöka hitta vem man är även efter skoltiden kan vara svårt men också roligt och spännande.

Någonstans mitt i all panik tror jag att det är viktigt att hitta ett sorts lugn i allting som man måste göra. Kanske kan det vara så att det blir en mardröm nästa år. Vem vet om jag står utan arbete, utan utbildning eller någonting att göra. Men någonstans vet jag om att det inte är hela världen. Livet går vidare även om inte nästa år blir det bästa i mitt liv.

Framtiden löser sig alltid på ett eller annat sätt. Det viktiga är att vi ser nedförsbackarna, trots att de kan vara kortare än uppförsbackarna. Ibland måste man fokusera på de glädjeämnen som vi har i livet, fokusera på det roliga med att springa ut från gymnasiet.

Jag har bestämt mig för att försöka se nedförsbacken och inte tänka på hur jobbigt allting kan vara. Den 12 juni 2009 kommer jag att springa ut med glädje från livet som skolungdom. Jag ska göra det med glädje och jubel, inte med en rädsla för framtiden.