Den natten som Vickan dog sa jag till Emil att jag aldrig mer ville åka till Rallingsåsgården eller till Gullbrannagården...
Några veckor senare gifte sig min kusin Sarah i kyrkan på Rallingsåsgården.
Nästan ett år senare köper min mamma och pappa en stuga i Gullbranna, precis vid gården.
Ett år senare är jag vid olycksplatsen.

Ja, allt var skrämmande. Båda ställerna är något som påminner mig om hur stor glädje jag hade tillsammans med Vickan och hur många minnen som vi delar. Allting handlar om tid, eller inte tid, men att försöka kämpa. Ingenting blir sämre av att kämpa. Eller jo, där blev det fel, det kan hända att det blir för jobbigt av att kämpa. Men vet ni vad, det handlar om att kämpa på rätt tidpunkt. Det är viktigt att veta var man är någonstans. Jag visste, eller jag trodde att jag skulle fixa att åka till olycksplatsen, och jag klarade det. Det var så jobbigt, men jag var tvungen till det för att kunna på något sätt klara av det steget. En sorg kan aldrig gå över, en saknad kan aldrig gå över, men på något sätt så måste man fixa saker för att komma ett steg närmare att må bättre. Även om jag saknar Vickan så är det inte lika jobbigt eller hemskt alltid. Det är inte varje kväll som jag ligger ihopkurad och gråter längre, nej, det händer, men inte lika ofta. Plötsligt har jag, utan att jag har tänkt på det, klarat av massvis av steg som jag aldrig trodde att jag skulle klara.

Allt tack vare Viktoria själv. Allt tack vare alla vackra minnen jag har med henne. Allt tack vare ängeln själv.... Och Emil, vänner, familj och Gud.

/C.