Idag när jag och Emil satt på fiket på a6, så var det några skrattandes tjejer vid ett bord ganska nära oss. Vi tittade dit och log åt varandra, jag och Emil alltså. De skrattade verkligen otroligt hysteriskt. haha. Sådär som jag skulle ha kunnat göra med Vickan för några år sedan... Jag saknar det. Då kom jag på ett urgammalt minne.

När vi satt och kastade godis på folk från just det cafét. haha. Hur kul som helst. Så mycket minnen... stackars er, och stackars Emil som måste höra dessa minnen. haha. Men jag behöver det, för att inte gömma mig i mig själv.

Våra underbara minnen... de glömmer jag aldrig. Jag lovar att ta vara på dem. I alla år.