...som väntar tills gråten gått åt

När vi var på Hönö, precis veckan efter så visade mamma mig Trosbekännelsen. Inte det att jag aldrig någonsin hört den, haha, för då hade jag ljugit. Men jag hade aldrig tänkt så ordentligt på den... Men det stämmer. När mamma en dag sa att hon fått den här låten "till sig" på natten eller va det va, då typ tänkte jag; aja. Ungefär. Men den är bra.

Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig.
Som lever med mig när jag dör.