Verklighet.

Om Möjligt känns det ibland som att Viktoria lever. Som att jag vill ringa, och hon kommer svara. Som att om ja ringer hennes hemnummer som är inprentat i huvudet på mig, så kommer hennes lillebror svara o ja frågar om hon är där, o hon e det.
Men i verkligheten, då vet jag att hon inte kommer svara.
Mardrömmen är på riktigt, drömmen som jag vill vakna upp ur, är verkligheten.

Jag har ett kort från henne från förra året på alla hjärtans dag. Handskrivet. Hon skrev så fint. Jag kan sitta o kolla på det, o bara känna att det är så himla overkligt att hon inte finns.
Ja menar, ja har ju ett handskrivet kort från henne. Det står ju att det är ifrån henne. Och när ja kollar på bilderna jag har av henne, hon ser ju så levande ut, men hon är inte det längre? Varför inte?

Jag har funderat mycket på varför det här hände. Varför blev det såhär? Gud som kan hela, varför lät han henne och hennes kompisar krocka?
Men så pratade jag med min syster om det i helgen... hon sa att det kanske var Gud, det var bara ont, men han visste vad som skulle hända, men kunde inte stoppa det. Kan det vara så? Jag tror nog det.
Om jag tänker efter, så gjorde Gud så mycket. Hon fick det lyckligaste slutet som man kan få, faktiskt. Hon var på en plats hon verkligen älskade (tro mig, I know), hon var bland vänner och skrattade, som hon älskade att göra, hennes familj var där, hon hade haft en underbar vecka. Hon skickade sms till mig varje kväll, skrev om hur kul hon haft det. Jag är så glad för allt Gud gjorde den sista veckan för henne.
Och även för mig. Han gav mig så mycket tillsammans med Viktoria. Kan du förstå, hur glad jag är för i våras, o i början av sommaren. Hur glad jag är för telefonsamtalen. Hur glad jag är för den sista natten, för den sista dagen på stranden, för den sista flummkvällen, för allt. Gud förberedde. Han gjorde så att jag en gång i livet kommer känna att jag faktiskt kan känna mig nöjd med vetenskap om att hon visste att jag älskade henne, där i slutet.

Om hennes liv hade slutat för ca 1 år sedan, då hade jag hatat mig själv för att vi inte var bättre kompisar. Jag erkänner, vi var inte alls lika bra kompisar ett tag som vi var för ett tag innan det. Men så blev vi bättre o bättre kompisar igen genom hela våren. Och jag är så glad för det.
Jag kan inte förklara hur jag menar, men jag förstår att det inte var Gud, han kunde inte stoppa den hemska olyckan. Men nu är hon i himlen, tillsammans med vår pappa, hon har det bra. Hon ser oss. Hon gråter med oss var eviga kväll. Hon ser varenda tår som faller på kinden.

Ush, antagligen tycker du att jag låter jättesjälvisk. Men ja menar bara att jag är glad att Viktoria fick en sån bra vecka där hon var så glad och lycklig. O så är jag så glad för att vi fick ett sånt bra avslut, på oss. På oss tillsammans. Vi fick skratta igenom minnen den sista natten, ja.. i af några. Och det gjorde vi med skratt, blickar och få ord. Det var så det var.

Kände bara för att dela tankar och bekymmer, eller nåt. Inte bekymmer så, men tankar som finns som jag inte kan förstå. Jag tror inte att man kan förstå en sån här sak faktiskt. Shit, vad mycket tankar det blev.

Kram. /C.