Han och jag

Jag minns dagen som om det var igår,

Det var den 12 maj 2007.

Jag var jättekär och jättenervös. Men på nåt sätt släppte nervositeten när jag satt jämte honom. För så va det alltid. Jag var nervös innan, men sen gick det över när jag var med honom och märkte att det inte var så himla farligt. När jag satt där, då visste jag bara en sak; Jag är kär.
Så gärna som jag ville bli tillsammans med honom,
så mycket har jag inte velat något annat i hela mitt liv.
När han tog min hand, när min hand var i hans hand så bultade hela jag,
och jag var så glad att jag inte kunde sluta le inom mig.

Det var den där dagen då jag och Emil blev tillsammans.
Då det blev ett hjärta mellan våra namn.

Idag är det den 12 november 2008, 1 och ett halvt år senare,
och vi är fortfarande tillsammans.

Så kommer det alltid att vara.

Jag har verkligen varit med om det bästa,
men också det värsta som kan hända med honom.
Och han är där, som min pojkvän, nu också.
Jag älskar honom så sjukt mycket.
Jag känner mig alltid så trygg med honom, och det har jag alltid gjort.
Han är en så stor del av mitt liv, utan honom så är mitt liv ingenting alls.

Om jag va så kär i honom då, så är jag ännu mer kär i Emil nu.

Han är bäst, underbarast, snyggast, snällast, allting och det bästa av allt:

HAN ÄR MIN POJKVÄN SEDAN 1 OCH ETT HALVT ÅR TILLBAKA! :)

Kommentera gärna grattis, haha, för det här är värt jubel och ballonger!