Minns hur jag smsade, o smsade, o ringde, o smsade.
Men inte fick något svar...
Minns hur de andra sa anledningarna.

Hon kanske har glömt sin mobil. - nej, hon har alltid med sig mobilen.
Den kanske är urladdad. - nej, den är alltid laddad.
Hon kanske inte ville svara på direkten. - nej, hon svarar alltid.
Hon kanske är med några andra. - nej, hon svarar alltid.
Hon kanske har stängt av den. - nej, hon har alltid den på.

Minns när vi började undra var Kalle var. När vi skojade och skämtade.
Minns allting.

Minns när han ringde. När jag och Emil var där i husvagnen o myste. Hur telefonen ringde, och jag inte ville att han skulle svara. Hur han svarade ändå. Hur jag hörde att Kalle lät låg och konstig på rösten.

Sen... alla tårar.