Har du någon gång varit med om att tårarna bara rinner?
Så var det för mig igår kväll/natt.

Jag kunde inte sluta gråta.
Jag vet inte varför. För allting.
Jag bara grät och grät och grät. Och jag kunde inte sluta.
Jag saknar henne, saknar Vickan. Hela tiden känner jag mig så opassande överallt, känner att jag liksom... inte passar in någonstans. Att jag har svårt för att trivas någonstans. Du behöver inte kommentera att ja, ojdå, men jag tycker om dig blablabla... För det spelar ingen roll. Efter olyckan i somras så kände jag mig så annorlunda, som att jag inte kände igen vem jag var bland olika kompisar. Att jag inte visste hur jag skulle vara liksom...

Så är det än. Ibland. Jag känner att det är nåt slags fel liksom.