Att ta steg för steg, sätta den ena foten framför den andra... det är vad jag gör.
Att läkas tar tid. Det är vad det gör.
Hösten var enkel, inte enkel, men jag fick läka, människor visste att jag läkte, de förstod. Jag fick läka med tiden. Det var mycket enklare.
Nu kommer våren. Den årstid som alla längtar till, den årstid där allting ska bli så mycket ljusare. Våren, som Clara alltid har älskat. Den där ljusa tiden där allting ljusnar och alla dystra miner försvinner från munnen. Men nu, jag vill inte ha den. Jag vågar inte. Våren och sommaren påminner mig om henne, flickan som jag älskade så djupt. Hur fixar man det?
Men jag sätter den ena foten, framför den andra hela tiden. Jag går framåt, sakta men säkert, men jag har kommit långt.