Resumé

För dig som är lite intresserad av mitt år. Det har faktiskt inte bara varit dåligt. Kanske känns som det, men det var en väldigt kul vår.

Mitt år 2008
Året började i Skillingaryd. Jag och Emil firade nyårsafton med Kalle och hans dåvarande flickvän Matilda. Lite innan tolvslaget åkte vi ner till Skillingaryd och såg raketer utanför kyrkan. Sen var det möte.

Vårterminen började ganska stressigt, om jag minns rätt. Jag blev betydligt skoltrött och allt klappade ihop sig lite då och då med skolan. Det där med hög nivå med stress med schema i skolan var inte riktigt min grej, men det fixade sig.
På fritiden hade jag bra kompisar i kyrkan och så vidare... och fortfarande Jenny, som en underbar vän. Och så hade jag ju Emil. Underbar som vanligt. Men dock lite osäkerhet på allt möjligt i våran relation. Inte det att jag var osäker på honom, utan på om han verkligen älskade mig, mig liksom.

Om jag inte minns fel så hade jag en hel del dåligt självförtroende under vårterminen, mådde lite halvt om halvt. Som äkta ungdom kan det bli så ibland. Att man mår skit över hur man beter sig, vem man är osv. Jag kom på mig själv med att ha spelat ett fullständigt spel. Varje fredagkväll när jag kom hem kände jag att jag hade sårat någon.. och det ville jag bli av med. Jag ville vara mig själv.

På påsklovet åkte jag, Linneá och Amanda till påskkonferensen Tre dagar, i kungsporten. Innan där hade jag och Vickan inte varit jättebra kompisar på ett tag... jag tänkte väl en del på det. Men under påskkonferensen började jag fundera mer över det. På konferensen var även Isak från Skåne. Det var riktigt kul att träffa honom verkligen. När Vickan kom på besök på fredagen umgicks vi en hel del. Typ hela dagen. Jag hade jättekul och så. Vi umgicks massa med Isak. Allt var precis som bäst helt enkelt.
Jag minns att vi på samma dag träffade en som heter Lukas. Han bor här i Jkpg, men bodde i Skåne innan, och är kompis med Isak. Vickan kände Lukas innan, och vi umgicks med Lukas och Isak på GF 2006. Så iaf, vi träffade Lukas. Han frågade oss rakt ut, så är ni lika tajta nu eller? Vi båda sa väl något i stil med att kanske inte, och hittade på någon anledning. :P Där fick jag mig en tankeställare. På något sätt kom jag på att jag saknade våran vänskap, våra telefonsamtal...

Så efter påsk började telefonsamtalen växa. Jag och Vickan pratade mer och mer. Allt var toppen mellan mig och Emil, för det mesta. Ibland blev jag orolig.. men så är det väl.
Våren kom till sin topp, jag umgicks med både Vickan och Emil. Underbart att ha de båda på samma ställe. Vickan och jag träffade skillingarydarna några gånger.

Vi sov bland annat på Kalles studsmatta. haha.
Jag och Vickan pratade och pratade och pratade i telefon, och hade det roligt. Jag älskade henne.
Jag och Emil firade 1 år tillsammans.

Och våren kom till sitt slut, sommarlovet bröt ut. Det började asbra. Jag var verkligen kär, jag älskade att ha Vickan, jag hade allt bra med vänner, allting var perfekt. ALLTING.

Sen kom kvällen den 4 juli, det hemskaste som kunde hända hände. Som ni vet, ni som följer min blogg.
Efter det vet jag inte vad jag gjort knappt. Jag förstår inte hur jag fixade allting. Men jag fixade det. Mamma och pappa kom och hämtade en förstörd och chockad Clara. Vi åkte till den enda lösningen, och Hönö kom och gick... jag grät och grät och grät... men till slut så slutade gråten komma i såna omgångar flera gånger om dagen. På något kom en saknad och jag fattade vad som hänt.

Sommaren fortsatte utan mig, det var som att livet stannade upp, och världen fortsatte, och jag hann inte ikapp. Jag jobbade förmiddagar hos Magret som var snäll och fick ut mig i luften. Vissa dagar var skit, andra dagar tog jag steg för steg mot att må bättre där jag stod i cafét...

Hösten kom. Rädslan för allt kom. Jag var rädd. Det visade sig att vissa vänner blev man sämre med... andra vänner visade sig sitt stöd. Det är i vissa stunder man kan se vem som är äkta.

Hösten på superfreda började med en lisebergsresa som jag skrattade rejält på. Det var min fina vän Olivia som fick mig att både skrika och skratta under banorna på liseberg. haha. Det var min absolut första riktiga glädje efter sommaren, och det var ett bra minne.

Prov, läxor, redovisningar och allt sånt som man är tvungen att fixa, det fixades. Utan problem. Det jag hade svårt med under hösten var ensamheten, saknaden och vem jag var. Jag hade svårt att se mig i spegeln och fatta vem jag var. Jag hade svårt att bete mig mot kompisar... känns det som.

Allt gick bra med Emil, och kanske var det hans kärlek som har räddat mig. Längtan till Uganda och Jennie var också bra, att ha något att se fram emot.

2008 slutade perfekt. I solen, tillsammans med familjen. Eller ja, året slutade egentligen med att vi sprang ut och kollade på fyrverkerier. Och satte foten bland massa myror så att jag och Jennan fick springa därifrån. haha. Det svenska tolvslaget blev ju klockan 2 för oss, så då låg jag och Anna och Jennie och pratade... egentligen inte meningen så länge, men det blev det. :P tror jag.

Året var både bra och dåligt. Mest dåligt. Väldigt mycket tårar, men också väldigt mycket kärlek. Kärlek från Emil, vänner, familjen.

Nu, 6 dagar in i januari, sitter jag här med gråt i halsen. Jag minns knappt någonting känns det som. Allting är ett virrvarr. 2008 var ett konstigt år. På ett sätt är det skönt att det är över. På ett annat sätt är det hemskt svårt att gå ifrån det året som Vickan befann sig i sist.

Nästa år, 2009
Det svåra med våra liv är att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända. Den första terminen kommer det hända mycket för mig. Plugg, söka jobb, kanske söka in till folkhögskola, högskola, studenten, balen, plugga körkort, fixa allt personligt. Jag vågar knappt tänka på sommaren. Hur kommer den bli? Om jag åker till gullbranna, kommer jag åka dit? Och hur skulle jag fixa det?
Och så blir det höst nångång. Den vet ingen hur den blir, det lär väl visa sig, ellerhur?

Så många frågetecken. Men ett utropstecken inom mig är att jag är nöjd med att jag är mig själv. Det ska jag fortsätta vara.