2 februari 2009

Varför jag gör det, det vet jag inte. Men jag såg Vickans bilddagbok på vännerlistan, och var bara tvungen, se bilder på henne. Bara var tvungen. O så hittade jag en bild där det var ett utdrag som jag tror var från den vackra låten; Praise you in the storm. Då tänkte jag bara, det var verkligen vad Vickan levde efter. Hon var glad verkligen hela tiden. Hon brydde sig inte särskilt mycket över oväsentliga och småsaker. Det gjorde hon inte. Hon log och bara levde. Jag tackar henne för att hon faktiskt lärt mig lite av det... Jag älskar henne av hela mitt hjärta, av hela mig, nu och om tio år, och om tjugo år. Jag vet att man aldrig kommer att glömma henne. Jag kommer tänka på henne som en vacker och underbar bästa vän som jag en gång hade, i mina bästa tonårsår. Gud vad jag saknar henne. Ibland vill jag bara spola tillbaka tiden till typ för ett år sedan. Och att jag bara hade kunnat ringa henne ännu mer. Och att jag bara hade kunnat be henne, nej stanna här med mig, åk inte. Ni kan åka när mötet är slut, eller om tio minuter. Vad som helst.

Förlåt för mitt långa inlägg om ledsna saker igen... men jag var bara tvungen. Jag saknar henne. Det går inte att dölja.

1 kommentar:

  1. Det är ingen fara, man får vara ledasen, ingenting konstigt med det! Ta hand om dig! Pusspuss

    SvaraRadera

Lämna gärna en hälsning :) Svaret kommer i din blogg om du har någon. Annars kommer den i samma inlägg som du skriver din kommentar i. :)

Ha det så bra! Tack. Kram/Clara