När jag är i Emils famn, så smälter jag, nästan bokstavligt talat. Jag liksom spänner mig inte, utan allt släpps och jag känner mig så fruktansvärt... säker på något sätt.
När han är bredvid mig så vill jag bara att han ska hålla min hand och säga att han älskar mig.
Ibland tänker jag; Shit vad bra jag har det. Han är verkligen min pojkvän.
Men vem kunde anat det första gången vi träffades? Ja, inte jag, kanske någon synsk person, haha, men ingen annan. Jag borde vara lyckligast i världen som får vara tillsammans med killen som jag var stormkär i, i flera månader innan jag blev tillsammans med honom. Jag är lycklig över att vara hans flickvän, att bara vara hans.

Det bästa med att vara hans, det är att jag vet att han älskar mig. Jag vet att han bryr sig om mig, och under alla omständigheter. Jag vet att han tänker på mig när jag inte är med honom.

Jag vet, jag bara vet att någon älskar mig,
och det råkar vara den killen
som jag älskar mest av allt.