Häromnatten drömde jag den där drömmen igen, fast som vanligt, i en annan form. Den här gången, hon i ett skitstort hus med skitsnyggt rum. O som vanligt, hon var vid liv efter att hon dött. Önsketänkande? Varför kan jag inte bara sluta drömma. Dagen blir bara förstörd när jag inser att det bara var en dröm, inte verklighet. Hur länge ska drömmarna komma med jämna mellanrum? Hur länge ska de tynga ner mig?

Att drömma sådär, det gör mig förvirrad och deppad dagen efter, men samtidigt så är det så himla skönt att drömma om henne. Se henne, så levande, prata med henne, fast i drömmen. Jag kan inte förklara. Men på något sätt så känns det som att så länge hon finns i mina drömmar, så finns hon fortfarande vid liv. Eh? Så kan man ju inte säga. Men så länge som hon finns där i drömmen kan jag få tro det ibland, att hon fortfarande lever. Och det är för en stund ganska skönt.