Ibland känns det bara så tufft utan dig.

Så som jag kände inatt när jag skulle sova, jag tror inte att det har varit så på ett tag nu. Sen 1års dagen kanske? Den där hemska känslan, där minnet bara rullar, man vill säga stop, jag pallar inte mer, men så fortsätter det. Det är så att man nästan spyr, så jobbigt är det. Som att man inte kan vara kvar i sin kropp. Tårarna bara faller och man vill skrika, fast man vill ändå inte för man vill inte att någon ska höra. Känner någon igen det?

Ibland kommer det kvällar/nätter där ensamheten är jobbig fortfarande. Där väggarna känns som ett staket omringat och man kan inte sluta tänka. Tankarna bara fortsätter. Det konstiga är att det är då man kommer på sådant som man glömt på ett tag. Som när jag hade en svår tid i 8:an, då blev vi vänner, och hon hjälpte mig med sin glädje. Eller många andra gånger när hennes vänskap var den bästa som fanns. Jag saknar dig. <3 Ditt hjärta var alltid varmt och snällt. Du var så vacker.

Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär
kärlekens bud till dig