Minnet av dig.

Jag minns. Jag minns allting. Dig. Ditt skratt. Ditt jag. Ditt leende på läpparna. Din röst.
Dagen på stranden med höga värmen och många skratt. Kärleken och skratten.
Jag vill tillbaka. Jag vill spola tillbaka. Men det går inte. Jag är fast.
Blicken måste vara framåt. Blicken är bakåt. Den är felvänd.
Mot de lyckliga sista dagarna. Mot den natten då vi skrattade. Mot hur du satt på stranden med en vit tröja och shorts för att du brännt dig. Mot hur jag skrattandes sprang i vattnet med de andra. Mot hur jag kände hur lycklig jag var, världens lyckligaste med världens bästa pojkvän och en skitbra vän där. Mot hur du sa att du skulle åka och köpa godis. Mot den sista sekunden av dig. Då jag tittade bakåt och du bara log. Då du bara gick. Då du bara gick mot något som ingen kan förstå. Mot himlen. Mot Pappas famn.

Jag vill spola tillbaka. Men det går inte. Jag är fast . . .