När det bara är ord.

Var är jag?
När handling bara blir till ord, det är så jobbigt.
Jag känner mig såå bortkopplad från Gud på nåt sätt. Ta det inte allt för seriöst.
Men jag känner så ibland. Typ att det ända jag gör, är att säga; jag är kristen, och jag står ju för det, men vad gör jag som är kristet? Var är jag i det hela? Vem är jag i det hela? Allt går in och ut genom öronen på mig, alla lovsånger, eller predikan, vad som helst. In, och ut genom örat. :S
Det finns såna perioder. Men jag är lite halvt rädd för en sån period nu igen.

Hade en sån period runt nian typ. Ush. Då jag satt o flummade bort varenda möte o bara skrattade hela tiden. O inte brydde mig nånting. Men den perioden va väl lite blandning fjortis, och vad vet jag...
Men nu är jag ju äldre o inte riktigt på samma sätt. Så svårt att förklara.

När det bara är ord.