Så mycket frågetecken...

Har du någon gång varit där jag är idag?
Nej, antagligen inte. Alla är vi olika, och därmed känner olika.
Just nu känns det som att jag har så sjukt ofantligt mycket att ta tag i, och just därför gör jag ingenting. Jag har stannat.

För bara två och ett halvt år sedan hade jag slutat högstadiet. Jag visste hälften av det jag vet idag om mitt liv. Samtidigt som jag visste... dubbelt om mig själv? Ja, så känns det ibland. När jag slutade nionde klass hade jag leendet på mina läppar. Jag visste ingenting om framtiden, men jag brydde mig inte heller. Jag ville leva livet. Livet lekte. Det var så jag tänkte, livet leker. Ja, det lekte, tillsammans med mig. Jag lekte med livet. Nu leker livet med mig istället. "Är man med i leken, får man leken tåla." Så är det ju.

När jag tänker tillbaka på högstadiet så inser jag en sak, att jag faktiskt har vuxit. Mycket. Jag är en helt annan person. Eller ja, ganska, mycket är förändrat. Så är det ju med alla, allting förändras oss hela tiden, så är det. Men ibland kan man inte hänga med.

Jag vågar inte ha nästa år. Det är omöööjligt att få ett arbete, så det är kanske lika bra att söka in. Eller? Och var? Så många frågor. Jag är nästan rädd för grejen att inte veta någonting. Jag kan inte släppa det, att jag inte har någon aning. Det är just det. Det är precis exakt det som är mitt problem. Jag kan inte släppa tanken. Jag måste göra det för att kunna sätta fart. Men hur gör jag?

Så mycket frågetecken om framtiden som jag bara vill byta till utropstecken.