Våren är här, och jag välkomnar den med glädje. Men också med minnen. Saknad. Ibland är det som att tårarna tar slut, men vissa dagar kommer de i överflöd. Just nu är det torka, fast lite tårar ibland. Men jag vet vad jag har att vänta, nätter när jag kurar ihop mig och bara skriker till Vickan. Nätter med så mycket tårar att jag knappt kan andas. Eller kommer det inte vara så igen? Har den perioden av sorg gått över? Jag hoppas det. Det känns lättare när det är som nu, tårar då och då, och bara lugnt och stilla.. inte floder. Jag hatar nätter med ångest. Jag hatar att känna sig så hjälplös.

Minnen. Ja, jag kommer ihåg Vickans sista leende. Eller det där sista samtalet i telefon med henne, hon ville så gärna att jag skulle ringa, även om vi skulle komma till GF dagen efter. Hon ville prata, och det gjorde jag. Hon var på stranden och jag på jobbet, pratandes massvis. Eller det där sista skrattet, underbara gapflabbet. Eller sista gången vi gick runt på gullbranna, när vi skulle leta rätt på några att fråga om volleybollturneringen. Vickan ville se den. Men den blev inställd, till dagen efter, till lördagen. Så vi gick till stranden ändå, där va nämligen alla andra, förutom vi och Kalle. Jag kommer ihåg hur jag ville dit också, men Vickan tyckte jag skulle stanna med henne och Kalle, eftersom de hade bränt sig eller nåt. ahha. Jag ville verkligen sola och bada. Men jag gick ändå med på att stanna uppe, inte vet jag varför det blev så men ändå. haha. Jag stannade uppe.

Så mycket sista minnen, som man ibland glömmer bort totalt, men så smyger de upp till minnet och berättar för mig igen. Ibland gråter jag, får tårar i ögonen och jag blir blir ledsen av det. Men någon gång kan jag få ett leende på läpparna, just såna där fåniga grejer som egentligen inte är så vidare stora.